Erkännande av staten Palestina ledde till att Israel drog tillbaka sin ambassadör från Sverige för konsultationer. Jerusalem menade att denna ensidiga åtgärd från Sveriges sida endast kommer att leda till att försvåra möjligheterna till att få tillbaka palestinierna till förhandlingsbordet. Den svenska regeringen, å sin sida, insisterade dock på att ett erkännande av Palestina var avsett att främja förhandlingar som ska leda fram till en "fredlig samexistens mellan Israel och Palestina."
Sverige är den femte största bidragsgivaren till UNRWA, den FN-organisation som tillhandahåller social- och välfärdstjänster till de ursprungliga palestinska flyktingarna från det israelisk-arabiska kriget 1947-1949. Förra året gav Sverige 54,4 miljoner US$ till organisationen. UNRWA fick mycket kritik under sommarens krig i Gaza efter att det upptäckts att Hamas använt UNRWA-hus för att dölja tunnelbyggen samt att man lämnade tillbaka missiler gömda i UNRWA-skolor till Hamas "myndigheter". Men den kritiken bleknar i jämförelse med den kritik organisationen fått för att man som flyktingar klassat även ättlingar till de ursprungliga drygt 700 000 flyktingarna. Det är en politik som lett till att dessa flyktingar idag ökat till 5 miljoner. På så sätt har UNRWA permanentat flyktingproblemet och i praktiken omöjliggjort varje försök att lösa problemet som inte innefattar rätten att återvända.
För Sverige är problemet inte bara att de har bidragit till att permanenta ett allvarligt problem genom att stödja denna del av FN. Regeringens beslut att erkänna Palestina har dessutom lett till att man satt sig i en politisk rävsax; regeringen säger att "Palestina uppfyller…de krav som internationell lag ställer: det finns ett territorium, ett folk och en regering".
Det territorium man hänvisar till definieras av vapenstilleståndslinjerna från 1967, efter sexdagarskriget. Omkring 2 miljoner flyktingar lever idag på Västbanken och Gaza, det område den svenska regeringen erkänt som staten Palestina. Frågan blir då hur dessa människor kan fortsätta att bli klassade som "flyktingar från Palestina" – det land till vilket det kräver att få återvända till – om en stat redan existerar? Det svenska beslutet har därmed satt sökarljuset på en fundamental motsättning hos de som å ena sidan stöder UMRWA, och, å den andra även erkänner Palestina 'de jure'.
Denna motsättning är inte enbart symbolisk. Flyktingfrågan är en av de svåraste att lösa i den israelisk-palestinska konflikten. Fem miljoner palestinska araber som är registrerade som "flyktingar från Palestina" (två miljoner på västbanken och Gaza, två miljoner i Jordanien och cirka en miljon i Libanon och Syrien) kräver rätten att "återvända" till vad de menar är deras historiska hemland. Om dessa fem miljoner skulle återvända så skulle de, tillsammans med de två miljoner palestinska araber som idag är medborgare i Israel, helt ändra demografin och judarna i Israel skulle bli en minoritet. Detta är skälet till att Israel konsekvent tillbakavisat det kravet. Och detta samtidigt som palestinierna insisterat på att detta är ett grundkrav i varje fredsöverenskommelse.
Hur djupt detta krav sitter hos palestinierna kan man till exempel se i ennyligen presenterad rapport från the Internatinal Crisis Group (ICG): "Bringing Back the Palestinian Refugee Question". Rapporten understryker hur västliga diplomater konsekvent underskattat detta palestinska krav och vilken stor vikt ("almost supernatural significance" som det står i rapporten) palestinierna lägger vid UNRWA som en symbol för det internationella samfundets stöd för ett återvändande.
Nu när Sverige har bestämt att Palestina möter kraven för en statsbildning reser sig alltså frågan om regeringen i Stockholm är beredd att ta tag i frågan om UNRWA:s långsiktiga politik och stödet som det utgör för den palestinska synen på flyktingarna? Det enklaste sättet vore att förklara att palestinierna som nu bor i "Palestina" (enligt det svenska beslutet) inte längre betraktas som flyktingar utan som medborgare i en egen stat.
Om den svenska regeringen inte tar detta enkla och logiska steg blir konsekvensen att Sverige, i än högre grad, bidrar till att permanenta ett svårt problem samt att man de-facto fortsätter att stödja en politik som omöjliggör den fredliga lösning man säger sig vilja uppnå.